När jag vaknade min första morgon som 25-åring hade min rumskompis, eller ”kombo” om man så vill (ni vet, som en sambo fast en kompis!), Anna satt upp en rosa post-it vid väckarklockan där det stod ”kom ihåg att du är stor nu!” Sen ringde mamma. Jag kände mig lite ynklig och ville beklaga mig över en massa saker men tittade på lappen å ba: ”Nej då, allt är bra med mig. Jag är stor nu. Jag mår fint, jag är nog tuffare än somliga tror.” Eller okej, det där sista sa jag inte, inte med de orden i alla fall.
Sen gick jag ut i köket och där satt det en ny lapp. På kylskåpsdörren. Rosa förstås. Lappen alltså. På lappen stod det ”Stora människor äter gröt till frukost!” och jag är faktiskt tillräckligt stor för att inte ha ett rosa kylskåp. Faktiskt. Jag var naturligtvis alldeles för bakis för att äta gröt (eller, jag skyller på det i alla fall om Anna skulle läsa det här) så jag åt en macka och lite överblivna chipssmulor medan jag insåg varför Anna hade retat mig för att jag inte bjöd på snittar kvällen innan.
Sen tänkte jag att jag skulle gå en promenad, kanske min vanliga joggingrunda men i betydligt långsammare tempo. Jag skulle ta på mig uggsen när jag såg ännu en lapp. På den här stod det ”Dånna gor Amma ha, dånna gor!” vilket är vad min systerdotter Alma (2 år) sa första gången hon såg skorna. Om det är någon som inte förstod så betyder det ”Såna skor Alma ha, såna skor!” Ännu en pik alltså. Anna hade även klippt ut en pil av papper och lagt den så att den pekade på gummistövlarna. Jag slängde pilen i soporna och tog på mig uggsen ändå.
Jävla Anna. Hon ska få en rullator i 30-årspresent. En rosa rullator. Allt i den rosa färgens namn.